En referenslösning framställs genom att lösa upp en specifik mängd av en ren kemisk förening i ett lämpligt lösningsmedel. Koncentrationen av denna lösning bestäms exakt med hjälp av analytiska metoder som gravimetri, titrering eller spektroskopi.
Vad är det för ?
Referenslösningen används för att kalibrera spektrofotometern innan mätningar utförs på det okända provet. Genom att mäta transmissionen eller absorptionen av ljus vid olika våglängder upprättar spektrofotometern en kalibreringskurva som relaterar koncentrationen av referenslösningen till den uppmätta absorbansen. Denna kurva används sedan för att bestämma koncentrationen av det okända ämnet i provet från dess uppmätta absorbans.
Tack vare en referenslösning är det möjligt att få exakta och reproducerbara mätningar inom spektrofotometri. Den omvandlar en fysisk kvantitet (absorbans) till en koncentration av en kemisk substans, vilket är väsentligt inom många vetenskapliga och industriella områden, såsom biokemi, farmakologi, miljöforskning och livsmedelsindustrin.
Exempel:
Ta till exempel bestämning av koncentrationen av ett protein i en biologisk lösning. En referenslösning som innehåller en känd koncentration av detta protein framställs och används för att kalibrera spektrofotometern. Sedan mäts absorbansen för den okända lösningen med samma spektrofotometer. Genom att använda den kalibreringskurva som upprättats med referenslösningen kan koncentrationen av proteinet i provet bestämmas exakt.
Det är viktigt att nämna att referenslösningar måste beredas noggrant med hjälp av exakta vägnings- och spädningstekniker. Dessutom är det nödvändigt att förvara dem korrekt för att undvika förändringar av deras koncentration över tiden.
Källor:
– FÖPPEL, M.; HARMS, J.; KINE, JF Spektrofotometrisk bestämning av järn med kaliumtiocyanat efter förkoncentration på aktivt kol och zirkoniumfosfat. Mikrochimica Acta, ca. 135, n. 1-2, sid. 59–67, 2000.
– LUEKE, N. Par av spektrofotometriska mätningar: 4:e kalibreringskurvan. Journal of Applied Spectroscopy, v. 47, n. 2, sid. 155–161, 1987.
– Öppnad 20 september 2022.
